Vi i Chile

Det här är lite av ett svar på farfarofarmors kommentar på vårt förra blogginlägg. Men också en hälsning och upplysning om var vi befinner oss. Några 22 minusgrader har vi inte, men kallt nog för årstiden, som Efraims klädsel demonstrerar.

Vi befinner oss i Coyhaique i Patagonien sen i onsdags. Imorgon tar vi bussen till Puyuguapi, en by längst in vid en fjord några timmars bussresa norrut. Vi får se hur länge vi blir iväg, kanske till på måndag-tisdag någonting.

"Bumbum" är det smeknamn Efraim har gått och fått på sistone. Det är nämligen vad han säger om det mesta. Bajs - bumbum. Sova - bumbum. Sitta på golvet och undersöka massor av saker - "Bum" och "Bumbum".

Han är väldigt fin, vår Efraim/Bumbum/Björn.

Tunnsått med bilder på bloggen på sistone. Det lär bli så framöver är jag rädd, men då och då ska vi väl lyckas pilla upp en bild eller två.

Den här gången Efraim. Fotograf har Doris varit medan jag, Mattias, har stått för efterarbetet.

Vi var på camping igår. Andrea lånade kameran en stund.

Det går lite på snedden för det mesta, men det går framåt minsann. Utflykter till mataffären flera kvarter bort är inga problem, fast mamma eller pappa får leda över gatorna.

Här ett i all hast redigerat bildgalleri från vår paketöppning förra helgen. Vi valde att ta ut julen lite i förskott för att Andrea skulle hinna njuta lite av sina presenter innan hon åkte tillbaks till mamma. Idag, julafton, är hon med oss en vända igen, men sen träffar vi henne inte förrän den första januari.

Vi tackar!

Doris tog bilden, jag photoshoppade. Vi har en liknande bild från när Emil var i precis samma ålder, och Andrea låter sig studeras på nära håll av lillbrorsan.

Efraim börjar få lite kläm på vem Andrea är. Än mer så efter sommaren, då de får hela fyra veckor tillsammans, får vi hoppas.

"Det utlovade är en skuld" säger man på spanska. Jag står i skuld till eventuella bloggföljare efter att ha ställt i utsikt lika-som-bärbilder på Efraim.

Här kommer de. Mest för släkten, förstås:





Nå... Vad tycker ni? Vilka bär liknar han?

Vi tog en bergstur. Här en bild från första stoppet.

En glädjestrålande Doris från den skolutflykt vi gjorde med Andreas klass idag. Precis innan vi åkte ringde hennes bror Abel och berättade att han åkt med höggravida Gloria till sjukhus med tio minuter mellan värkarna. Bara tre timmar senare kom beskedet att Ian Lucas kommit till världen i en komplikationsfri förlossning.

Så nu är Doris faster - det var första gången. Och barnen har en liten kusin här i Chile också, förutom plastkusinen Ignacio, Glorias sexårige son.

Efraim kan inte bli stor fort nog. Han går numera inte med på att passivt titta på när vi äter. Minst en seg brödbit att suga på kräver han för egen del, och när han får prova lite på gaffeln... brukar han gilla det. För att inte tala om glass.

Igår var det nästan riktig matdebut. Sommaren har förresten äntligen kommit, så vi åt vår lunch under vinrankan. Här några bilder från det tillfället. Det kommer fler, ni ska få se vilka Efraim liknar...

Ah, det glömde jag, mor har gått lös på Efraims kalufs med trimmern. Bort söta docklockar. Men så SNYGG han är nu, Efraim.



Doris är secondhandbutikernas okrönta drottning. Häromdagen kom hon över en äkta spindelmannentröja med Marvel på etiketten och allting och som ny. Knappt trettio kronor fick hon slanta upp för den.

Emil har flera gånger sagt att han drömt om mig som fotograf. Han säger att jag ska bli fotograf, som han, säger han - jag tror inte att han menar att han ska bli fotograf, utan att han ÄR fotograf.

Ibland är han faktiskt det. Den lilla blåa kameran betraktar han som sin egen.



Stilistiskt är det förstås inget vidare att blanda så här sinsemellan olika bilder, men håll till godo ändå:




Till den bilden hör två andra. Dels en kopia av samma bild, men med den ram som Emil själv tyckte passade bäst, och med den färg han själv valt. Dels en bild på det han var i färd med att fotografera på bilden ovanför. Utan att lyckas den här gången, men kanske nästa?

Emil som solstickepojke.

Detta är en ren familjeprodukt, eller hur var det Povel och Mikael Ramel sjöng? Ja, inte bara barnet då... Mamma tog bilden medan pappa reflekterade ljus för glatta livet, bildbehandlade gjorde vi tillsammans och Emil valde ramen.