Vi i Chile

"Cykelparken" heter något helt annat, jag kan aldrig minnas vad. "Mexicoparken" skulle den också ha kunnat heta, eftersom La Escuela Mexico ligger intill och de större skolbarnen brukar hitta platser i dess gröngräs att pussas på under raster och efter skoldagens slut. Det riktiga namnet på parken är något kristet som jag inte minns, men vi kallar den "Cykelparken" därför att Andrea lärde sig att cykla där och fortfarande gärna hojar runt i den när hon får chansen. Den ligger fyra kvarter från där vi bor.

Senast igårkväll var vi där en stund, och Andrea just hojade lite. Annars hade vi mest roligt med gungbrädorna, Andrea försöker att balansera dem sittande på mitten, och Emil gör som sin syster... Sen måste vi hem och bada innan kvällen blev för sen; det var en intensiv helg med mycket på programmet. Vi for till grannstaden Conce i fredags och hälsade på Doris bror Abel med höggravida sambo Gloria och hennes sexårige Nachito som inte minst Andrea kommer mycket bra överens med. Parktur med skogskänning i lördags, klättring och kottkrig, helt underbart. På hemvägen i bussen löste vi korsord, vi klarade ett enstjärnigt (eller enuggligt, som måttet är i Allers Veckotidning) tillsammans, Andrea och jag. Emil... fick inte riktigt vara med, fast han fick skriva sin bokstav några gånger i ett annat kryss.

Emil ja... I morse ville han inte gå till dagis, men det gick att få iväg honom till slut ändå, utan att prata med riset, elden, vattnet... På vägen dit fick syn på en spindelväv på ett litet staket. Rev sönder det i undersökariver. Jag frågade honom om han vet varför spindlarna väver nät. Jodå... "För att de älskar att klättra!"

Bilden ovan är från vår parktur för en vecka sedan, den jag redan nämnt. Dagisväninnan Josefa syns till höger. Den här helgen lät jag kameran ligga nerpackad och det var faktiskt riktigt skönt. För alla parter, har jag en känsla av.

Jag undrar om kusin Anna-Karin någon gång besöker bloggen. Om så är fallet: känns tröjan igen?