Vi i Chile

Det har blivit långt mellan blogginläggen på sistone. Det beror till största delen på att min fritid går åt till Nytt Föräldraskap, Nueva Parentalidad, eller Nupa som vi börjat förkorta oss. www.nupa.cl. Om ni går till den sidan kan ni se Emil på flera ställen, och på spanska ta del av den här krönikan som jag skrev häromveckan, på svenska låter den så här:

Den unge mannen hade haft testikelcancer. Utsikterna
för att han skulle bli far var inte stora, men när han var
22 år fick han beskedet av sin dåvarande flickvän: hon
var gravid. De var unga och inte särskilt stabila som par,
men visst skulle de låta barnet födas.



Den 18 september (Chiles nationaldag) kom med
hissade flaggor, och Sofia såg dagens ljus. I två timmar
fick hon leva. Nio månader av glädje och förväntan för-
vandlades i ett slag till den djupaste sorg, dessutom
med inslag av hopplöshet och vrede: läkarna svävade
på målet om dödsorsaken och intrycket var att flickans
död var en produkt av den pågående sjukhusstrejken
i kombination med nationaldagsfirande.

I den stora svarta bilen låg en liten vit kista. Ett tjugotal
bilar krypkörde efter. De flesta av de unga föräldrarnas
vänner var studenter, en slarvigt svartklädd tropp som
tog buss till kyrkogården. En overklig scen tog sin
början: de nyblivna föräldrarna slöt upp vid sin dotter,
som INTE FANNS DÄR, och började vandringen genom
den tungt regngråa kyrkorgården, full av sten och namn
på människor som levat, men deras dotter i den vita
kista under blomsterkransar skulle inte få leva; hon
hade knappast hunnit komma, och redan var de tvungna
att ta avsked. Jag kände inte den unga pappan. Ändå
kände jag mig tvungen - av vilken självöverskattande
impuls vet jag inte - att prata med honom, att försöka
bidra med några tröstens ord. "Pappa är du ändå för
alltid", sa jag. Det lät som motsatsen: "Stackars dig som
inte får vara pappa". Och: "Jag förstår att det måste vara
svårt. Men jag tror att barnen alltid kommer av en orsak.
Även om Sofia bara kom hit på ett kort besök så hade
hon säkert med sig något till dig och Paula som..."

Den unga pappan lät mig inte tala till punkt: "Glädje!"
sa han. "Bara glädje!"

Andrea har varit på besök ett par gånger sedan sist jag la upp bilder, och har varit på utmärkt bra humör. Bland
annat har hon spelat in ett par filmer som hon vill att farmor, farfar och kusinerna ska ta del av. Jag har bara så förtvivlat svårt att få dem på skiva och ivägskickade med posten. Sigurd; har du funderat över mitt förslag att installera en hårddisk med en ftp-server; då kan jag skicka allt sådant direkt till din dator?

Här kommer nu äntligen det ni har väntat på... Bilder på Emil. De är från i söndags, då vi besökte mormor i Nipas.



Emil och mormor Rosa.



Vila lite med tío Abel och katten. Att katten har blöja är ingen tillfällighet. Det är mycket docklek på Emils program nu. Den lille lokföraren ifrån brioloket som farmor och farfar skickade bäddas noga in och blir både läst saga för och vyssjad till sömns. En av Andreas långhåriga dockor blir schampoonerad och sköljd i badet.



Åtta hundvalpar har mormor!


Till sist en liten historia som något speglar hur försigkommen han är, vår gosse. Mamma provade nya kläder på honom och går och tyckte att han var "lindo", alltså fin. "No!", protesterade Emil, "Guapo!" (uttalas wapu), vilket betyder snygg eller stilig; med andra ord: kom inte här och säg att jag är fin, morsan, jag är snarare snygg! Häromnatten bad mamma honom att läsa en saga för henne. Det skulle han visst det, men han fuskade och läste så kort att det nästan inte kunde räknas. Mamma protesterade. Varpå Emil vänder sig om, spänner ögonen i henne och säger barskt: "Que??!!"
   Han är för övrigt rolig på svenska också, bland annat heter kanin "tankin". Men visst är det spanskan som dominerar.