Vi i Chile

Det börjar bli ett bra tag sedan vi la upp några bilder på bloggen. Till en del beror det på att föräldraföreningen som jag är aktiv i tar upp en stor del av min tid. Roligt och givande är det; vi håller på att ge föreningen en inriktning som kommer att vända upp och ner på begreppen här i Chile, tror vi. Första helgen i maj var vi i Santiago och hälsade på vännen Stefan samt passade på att testa vårt manifest och våra ideer i samband med ett möte med kvinnogrupper, och det hela kunde inte ha tagits emot med öppnare armar.

För en dryg vecka sedan fick vi också det tråkiga beskedet att överklagandet om delad vårdnad för Andrea avslagits. Utan någon egentligen motivering; det står visserligen i den chilenska lagen att modern ska ha vårdnaden, men det står också att man ska se till barnens bästa, och inget försök gjordes från domstolens bästa att förklara varför det är till Andreas bästa att mista sin svenskhet och sitt svenska språk, och inte heller hur Chile kan ta sig rätten att förbigå det barnkonventionen uttryckligen stadgar. Därför har vi ikväll överlämnat ett överklagande till högsta domstolen, som de lär bli tvungna att ta upp; det går ju heller inte an för en domstol att  svara Goddag yxskaft och inte ta ställning till de frågor som ställs på sin spets. Trots motgången känner jag faktiskt segervittring; i överklagandet har vi ställt allt på sin spets och krävt att domstolen, om den går emot vår begäran, motiverar sitt beslut. Vilket lär bli svårt, eftersom det är grundat på ren folklore och inte har något med modern barnpsykologi att göra.

Nå... Denna helgen var vi hemma och med Andrea. Hon var förkyld och gick på antibiotika, så när Doris och Emil åkte till Ñipas, byn där Emils mormor bor, fick vi båda stanna hemma. Vi hade ändå fullt upp och roligt, och inte minst har tiden gått åt till att rita kludd i en rolig kluddbok som jag hade med mig hem från Spanien. (Att kludda över Mona-Lisa till exempel... vilken fröjd!)

Äsch, nog pratat, här kommer några bilder.

"Fläta man kan äta" lär lösningen bli om den här bilden kommer i korsord någon gång.


Doris jättesnälle bror Abel. Andrea kluddar, Abel äter frukost.

Emil i Ñipas. STÖRSTA rutschbanan är det som gäller. KAN SJÄLV är ett annat tema...


Ingen kommentar.

Doris kämpar med en ordfläta som Andrea skapat.

Design och foto: Andrea

Fiffiga Andrea. Klarar ni ut bildgåtan?

Att måla ansiktet är alltid roligt. Andreas tema för helgen var "kludd". Alltså fick Emil bli en sån.

Själv blev Andrea målad som en katt. Fast här liknar hon mest ett spöke, tycker ni inte?

Brioloket som farmor och farfar skickade har vi haft mycket roligt med...

... mest förstås Emil. Här har han fullt upp med att rita, men så fort loket slutar låta så trycker han på gubben så att det tuffar på en stund till.

I Chile var det mors dag i söndags. Därför avslutar vi med denna bild.