Andreas resminne

I februari 2009 var vi hemma i Sverige för ett kortare besök. Andrea var med.
Häromdagen kom hon hem till oss med följande berättelse som hon arbetat med under några kvällar hemma hos mamma. Håll särskilt till godo LUCIA OCH KARL-OLOF I SJÖATORP. Det är vårt besök hos er som hon minns, och alltihop börjar med att bilen närmar sig Sjöatorp en vinterdag...
Berättelsen är skriven på spanska; "Hemma hos Lucia" heter den:
Såhär lyder den i svensk översättning:
HEMMA HOS LUCIA En dag åkte jag med farmor och farfar till farfars brors hus (Karl-Olof). Det var full vinter, i februari 2009. Vi åkte förbi en väldig sjö, med ett rött hus intill. Min uppmärksamhet drogs till en liten hamn och min farfar sa att på just det stället hade jag badat med Simon, och då dök en mängd minnen upp i mitt huvud. Så fort vi kom in i huset tog jag av mig stövlarna och vinterkläderna i den lilla hallen, innan vi steg in i köket, i enlighet med de svenska tradititionerna. Huset hade ett väldigt hemtrevligt kök. Vi åt svenska köttbullar och sedan dukade Lucia fram kakor över hela bordet.
Det fanns så många sorter att jag inte visste vad jag skulle välja. Vi satte oss i en stor och rymlig salong, men den var mysig tack vare de små handarbetade dukarna. Det fanns stora tavlor på väggen och en stor kista bakom bordet. Frun, Lucia, tog fram några papper som visade sig vara fotografier på deras döttrar efter att vi hade ätit, och jag la särskilt märke till ett foto, som var från en av döttrarnas examen och det som väckte min uppmärksamhet var mössan, som enligt Lucia var den mössa som man använder obligatoriskt.
Lucia såg att vi verkade uttråkade så hon sa att hon hade en överraskning till oss, och när vi gick upp visade hon en massa dockor för oss.
Där fanns alla sorters dockor: stora, små, smala, tjocka, med långt hår, kort, krulligt, rakt, blont, brunt, svart, rött, morotsrött och en blå anka! Det första jag såg var en liten docka med svart hår som saknade ett öga och bar randiga strumpbyxor, som jag tyckte var intressant, men resten intresserade mig inte så mycket och Emil, vad gäller leksaker, var mycket uttråkad för det var dockor och han ville ha ett flygplan, en bil etc. Och Lucia tog fram några båtar från ett litet rum och då blev han piggare! Jag blev väldigt nyfiken på det där lilla rummet och när vi steg in där fanns det: en tygkatt, en ansiktsmask, en liten vagn, ett diadem, en annan liten katt av ylle, ett snöre, en handväska, gamla skor och en hatt.
Jag tog på mig hatten, handväskan och skorna. I vagnen satte jag mellan filtarna dockan med svart hår, den lilla katten och en liten björn som Emil hittade där. Lucia sa att jag såg ut som en riktig mamma, medan Emil lekte med sina båtar.
Jag tog fram en ful ansiktsmask som stod där på en hylla. Den var målad i många mörka färger. Emil ville också ha en, men det fanns inte så jag gav honom ett diadem med kniv, såhär:
Och vi gick ner med våra nya utklädslar. Lucia och de andra skrattade tillsammans åt oss och sa att de skulle ringa efter ambulansen.
Karl-Olof sa att han hade gjort masken och att han var tvungen att gömma den en längre tid, därför att hans yngsta dotter var livrädd för den. Jag hade redan tröttnat på utklädningskläderna, så jag lekte något annat. Jag hittade en studentmössa, fast liten, och den satte jag på den lilla katten och visade den för Lucia. Hon skrattade och jämförde den med sin dotters mössa. Den såg väldigt liten ut. Plötsligt så jag ett sovrum som väckte min nyfikenhet. Jag gick in och hittade ett leksaksparkeringshus, ett hus och några gamla tygbitar som visade sig vara - handdockor! Karl-Olof såg att jag lekte med dem och sa till mig: "Men vilken överraskning! Du har hittat dockorna som jag använde när jag var lärare! Jag visste inte att jag fortfarande hade dem!" Och så slog han sig ner och började leka med mig.
Det fanns en zebra, en anka, en älg, en liten gris, en krokodil och en känguru. Sen satte jag mig att leka med huset som inte hade möbler, men det var öppet och hade - djur!
Det var som ett riktigt hus. Sen lekte jag med parkeringshuset och satte elefanten som vaktpost, för det fanns ingen människa.
De vuxna kom upp för att se dockshowen och för att säga att det var dags att åka. SLUT
PS. Vad gäller vår färd till Saltkråkan så har tiden rusat iväg och bloggen gått i stå. Tidsnog, tidsnog kommer vi dit... Kika in nångång ibland så kanske det har hänt nåt. /Mattias


Kommentarer
Postat av: Mattias

Hej Andrea!

Det var ju en fantastisk berättelse du skrivit!

Och vilka fina bilder du gjort och med så många roliga detaljer. Att du kommer ihåg så mycket, det var ju mer än två år sedan du var i Sverige.

Kram

Farmor & farfar

PS

Hälsa alla vi känner

2011-04-05 @ 13:01:51
Postat av: Ingrid L

Hej Mattias!!! Skickar dig en födelsedagshälsning från Anita och Lars-Yngve. Hoppas allt är bra med er alla.

Samt en God Jul och ett Gott Nytt år.

Hälsningar / Ingrid

2011-12-12 @ 11:08:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0