Vi i Chile

... i pappas famn.

Måndag, skoldag som vanligt för Andrea. Frukost i sängen. "Ska det vara med eller utan bebis?" undrade jag, som hörde att Efraim vaknat. "Med bebis!"

Sagt och gjort, Efraim fick plats som sällskapsherre. De hade mycket att tala om, syskonen, visade det sig.

... heter ett rätt underbart litet reportageprogram på barn-TV som vi tittar på då och då. Emil gillar stora maskiner. Sista helgen i augusti var han med mamma och dagis uppe i bergen och kastade snöboll. Samt bekantade sig med en grävmaskin. På vägen dit ramlade han och slog pannan i en sten. Om han inte strålar av lycka på bilderna beror det nog mest på det.
Min axel har fått sjukgymnastik och är så gott som återställd, men jag avstår trots det från bildbehandling ett tag. De här fotografierna har Doris efterbehandlat så gott som helt på egen hand.

Klara indikationer på musarm med stel nacke och arm gör att jag tvingas ta timeout på bloggen för en tid.

Inget photoshoppande på några veckor.

Trist, men det lär gå över.

Jag kastar mig in i fototrissleken igen. Temat kommunikation kunde jag inte motstå. Här kommer mitt och Efraims bidrag. (Och Doris´: hon tog bilden på en högljutt kommunicerande Efraim.)



Andras tolkningar på temat finner man här.

... skedde på väg till Jumbo, mataffären. En svart katt. Andrea är alltid redo ifråga om katter. Emil är alltid redo ifråga om andreapåhitt.

Mycket Andrea i bloggen på sistone. Här en bild från idag. Såpbubbleblåsning från balkongen. Det japanska körsbärsträdet bär röda, redan svullna blomknoppar.

Erika: Det tog ett år i nya huset, men nu är äntligen barnens tavlor på plats. På två ställen, nämligen:



... och:

... tittar Andrea. Eller ungefär så.

Kommentarer alldeles, alldeles överflödiga. Det skulle vara det att han inte sover precis hela tiden, bara större delen av den. När han är vaken, då är han... vaken.

Två bröder sover sött. Exakt hur lugna och trygga de låg där kan ni förstå om jag säger att exponeringstiden var 25 sekunder! Efraim har förresten slagit något av personligt sömnrekord senaste dygnet, han har nog sovit 22 av de senaste 24 timmarna. Men så heter han ju också Björn. Och det är vinter.

Vintern går mot sitt slut. Mimosa och japanskt körsbärsträd knoppas, om någon vecka lär förvåren vara igång. Kallt är det, minusgrader om nätterna. Under Emils eftermiddagssömn igår passade Andrea och jag på att ta en tur i parken bakom hennes skola igår. Det resulterade i flera fina bilder av vilken jag väljer den här.

Vi byter nog snart plattform, till Flickr, där det går nästan automatiskt att lägga upp bilder, tror jag.

... bland annat håller vi på att gå igenom alla våra gamla digitala bilder en gång för alla för att få de bästa på papper. Det tar tid och bildbloggen får stå tillbaka.

Mest för att hålla ångan hjälpligt uppe kommer här en dryg vecka gammal bild på Andrea. Den blir större med ett klick.

Minns ni seriedjuret Marsupulami? Det drog förbi här för ett tiotal dagar sedan. Svisch! sa det bara.

Imorgon kommer Andrea hit för en veckas höstlov, då lär det finnas tid igen för foto och blogg. På begäran från farmor och farfar kommer här ett Efraimporträtt. Dock inte av Emils fotografiska hand.

Pappa, mamma, Andrea... nu sällar sig Emil till bloggens fotografer.

Ibland räcker inte ljuset till, så är det bara. Bilden är skakig men sevärd, tycker jag: Emil plåtar sin lillebror.

Efraim tittar på det glittriga kollage som Andrea gjorde till honom redan för ett par månader sedan. Här i närbild:



Observera ordningen: Efraim kör, därefter kommer Emil och längst bak sitter Andrea trygg på storasysterplatsen:



Emil har fått fart på ritandet han också. Här en elefant (med tre små hjärtan över):

En fotbollshälsning från andra sidan klotet, inte minst till fotbollstokiga Fanny om hon tittar på den här bloggen nångång. Känner du igen jackan, Fanny? Den behövs här på morgnarna nu. Häromnatten var det flera minusgrader.
   Att bilden är oskarp beror på att den är tagen tio i åtta på morgonen. Det är fortfarande ganska skumt ute då, så här års.

... var det i söndags.



Så många att de måste räknas...



Presenter: Pingvinen av Andrea, i mitten ett pappaporträtt gjort av Emil och till höger Efraims jättetassar vid en veckas ålder (mätte sju centimeter vid sista ultraljudet):



Andreas egen uppfinning: en tandpetarkott. Så att jag alltid har tandpetare tillhands: