Vi i Chile

Här ett i all hast redigerat bildgalleri från vår paketöppning förra helgen. Vi valde att ta ut julen lite i förskott för att Andrea skulle hinna njuta lite av sina presenter innan hon åkte tillbaks till mamma. Idag, julafton, är hon med oss en vända igen, men sen träffar vi henne inte förrän den första januari.

Vi tackar!

Doris tog bilden, jag photoshoppade. Vi har en liknande bild från när Emil var i precis samma ålder, och Andrea låter sig studeras på nära håll av lillbrorsan.

Efraim börjar få lite kläm på vem Andrea är. Än mer så efter sommaren, då de får hela fyra veckor tillsammans, får vi hoppas.

"Det utlovade är en skuld" säger man på spanska. Jag står i skuld till eventuella bloggföljare efter att ha ställt i utsikt lika-som-bärbilder på Efraim.

Här kommer de. Mest för släkten, förstås:





Nå... Vad tycker ni? Vilka bär liknar han?

Vi tog en bergstur. Här en bild från första stoppet.

En glädjestrålande Doris från den skolutflykt vi gjorde med Andreas klass idag. Precis innan vi åkte ringde hennes bror Abel och berättade att han åkt med höggravida Gloria till sjukhus med tio minuter mellan värkarna. Bara tre timmar senare kom beskedet att Ian Lucas kommit till världen i en komplikationsfri förlossning.

Så nu är Doris faster - det var första gången. Och barnen har en liten kusin här i Chile också, förutom plastkusinen Ignacio, Glorias sexårige son.

Efraim kan inte bli stor fort nog. Han går numera inte med på att passivt titta på när vi äter. Minst en seg brödbit att suga på kräver han för egen del, och när han får prova lite på gaffeln... brukar han gilla det. För att inte tala om glass.

Igår var det nästan riktig matdebut. Sommaren har förresten äntligen kommit, så vi åt vår lunch under vinrankan. Här några bilder från det tillfället. Det kommer fler, ni ska få se vilka Efraim liknar...

Ah, det glömde jag, mor har gått lös på Efraims kalufs med trimmern. Bort söta docklockar. Men så SNYGG han är nu, Efraim.



Doris är secondhandbutikernas okrönta drottning. Häromdagen kom hon över en äkta spindelmannentröja med Marvel på etiketten och allting och som ny. Knappt trettio kronor fick hon slanta upp för den.

Emil har flera gånger sagt att han drömt om mig som fotograf. Han säger att jag ska bli fotograf, som han, säger han - jag tror inte att han menar att han ska bli fotograf, utan att han ÄR fotograf.

Ibland är han faktiskt det. Den lilla blåa kameran betraktar han som sin egen.



Stilistiskt är det förstås inget vidare att blanda så här sinsemellan olika bilder, men håll till godo ändå:




Till den bilden hör två andra. Dels en kopia av samma bild, men med den ram som Emil själv tyckte passade bäst, och med den färg han själv valt. Dels en bild på det han var i färd med att fotografera på bilden ovanför. Utan att lyckas den här gången, men kanske nästa?

Emil som solstickepojke.

Detta är en ren familjeprodukt, eller hur var det Povel och Mikael Ramel sjöng? Ja, inte bara barnet då... Mamma tog bilden medan pappa reflekterade ljus för glatta livet, bildbehandlade gjorde vi tillsammans och Emil valde ramen.

"Cykelparken" heter något helt annat, jag kan aldrig minnas vad. "Mexicoparken" skulle den också ha kunnat heta, eftersom La Escuela Mexico ligger intill och de större skolbarnen brukar hitta platser i dess gröngräs att pussas på under raster och efter skoldagens slut. Det riktiga namnet på parken är något kristet som jag inte minns, men vi kallar den "Cykelparken" därför att Andrea lärde sig att cykla där och fortfarande gärna hojar runt i den när hon får chansen. Den ligger fyra kvarter från där vi bor.

Senast igårkväll var vi där en stund, och Andrea just hojade lite. Annars hade vi mest roligt med gungbrädorna, Andrea försöker att balansera dem sittande på mitten, och Emil gör som sin syster... Sen måste vi hem och bada innan kvällen blev för sen; det var en intensiv helg med mycket på programmet. Vi for till grannstaden Conce i fredags och hälsade på Doris bror Abel med höggravida sambo Gloria och hennes sexårige Nachito som inte minst Andrea kommer mycket bra överens med. Parktur med skogskänning i lördags, klättring och kottkrig, helt underbart. På hemvägen i bussen löste vi korsord, vi klarade ett enstjärnigt (eller enuggligt, som måttet är i Allers Veckotidning) tillsammans, Andrea och jag. Emil... fick inte riktigt vara med, fast han fick skriva sin bokstav några gånger i ett annat kryss.

Emil ja... I morse ville han inte gå till dagis, men det gick att få iväg honom till slut ändå, utan att prata med riset, elden, vattnet... På vägen dit fick syn på en spindelväv på ett litet staket. Rev sönder det i undersökariver. Jag frågade honom om han vet varför spindlarna väver nät. Jodå... "För att de älskar att klättra!"

Bilden ovan är från vår parktur för en vecka sedan, den jag redan nämnt. Dagisväninnan Josefa syns till höger. Den här helgen lät jag kameran ligga nerpackad och det var faktiskt riktigt skönt. För alla parter, har jag en känsla av.

Jag undrar om kusin Anna-Karin någon gång besöker bloggen. Om så är fallet: känns tröjan igen?

Vi hade riktigt kul i parken i söndags, det kommenterade Emil senast igår. Dagisväninnan Josefa var också där.

"Jag visste inte att jag var så söt" sa Andrea när hon såg den här bilden på kameradisplayen.

Andrea på taket. Ser du hästen?

Nej, sommaren verkar vägra det här året. Idag har det regnat större delen av dan och verkat mer höst än full sommar. Tur att vi passade på, Emil och jag, att smita ut i parken en stund i söndags eftermiddag när det faktiskt var soligt och fint. På bilden är Emil på väg dit. En gummirattmuff är alltid bra att ha. Hatten är pappas, men det skiter Emil i.

I morse var mamma och Efraim hos doktorn medan Emil och jag åt frukost på sängen. Emil fick för sig att berätta att kängurubarn dricker mjölk. Jag i min tur fick för mig att vara pedagogisk, så jag frågade honom vilka andra djurbarn som gör det (eller om jag möjligen sa ungar, jag minns inte). Betänketid. "Giraffbarn" Ja, och vilka andra? "Tigerbarn" o s v. Till slut kom han fram till att alla djurbarn gör det, dricker mjölk alltså. "Gör grodbarn det?" frågade jag? "Nej" "Ormbarn?", "Sköldpaddsbarn?", "Krokodilbarn?" Nej, nej och nej. Så kom förklaringen: "De dricker inte mjölk, för de är platta!"

Jag vet inte riktigt hur han tänkte där, treåringar har helt klart sin egen logik. Han vill att vi ska åka till Finsland (Finnsland?) där hans fantasivän Pappa Pomo (finns också på SVT, men jag tror inte att de är riktigt samma person) bor nuförtiden. Vi kan åka dit i buss. Men det verkar vara ett farligt ställe, för där finns bilmatadorer. Men det finns snälla matadorer också. Vi kan skjuta alla som vi inte känner och som är dumma, säger Emil.

På väg till dagis i morse hamnade han på efterkälken, fascinerat betraktande något i trafiken. "Jag såg en gumma som körde taxi!" Jag undrar just hur mycket gumma hon var, kvinnan bakom ratten...

Mammor kan förresten inte köra maskiner, enligt Emil. "Jo då, det kan de visst, men det är inte så vanligt att de gör det." Hm... "Jamen barn kan inte köra maskiner... Bara gaffeltruck!" (Det har han ju själv gjort med Andrea.)

Som en annan Madick går Andrea på uthustaket. Vi hittade ett nytt fint ställe att till exempel göra läxa på, eller meditera, eller leka och dricka te. Det är så att grannen har ett stort avokadoträd precis intill vår tomt, och det fungerar lite bakvänt. Låter sina torra löv falla till marken nu, när det ska föreställa vår, istället för om hösten. Så det är ett sjå med att hålla hängrännorna fria, i synnerhet som den slänger ner torra blommor i drivor samtidigt. Hursomhelst, när far nu var på taket så ville inte Andrea vara sämre. Då gick far efter kameran. Förstås.

... satt Efraim med mamma under den tilltagande skuggan under vinrankan.

... var det som pratade med farfar tidigare idag. Det verkar vara niño-år i år (Humboldtströmmen rinner baklänges och skapar dåligt väder), för sommaren som redan borde vara stabilt etablerad får ingen styrfart. Och vi blir förkylda. Emil har haft feber till och från i en vecka nu, och idag är det till.

Fast han är en rätt förtjusande sjukling, lätt att ha att göra med.

Den blå färgtonen på fotot valde han förresten själv. Fast knallblå. Jag drog ner den till en lagomare nivå. Enligt mig då, alltså.

Andrea har photoshoppat den här helgen. Pappa hjälpte till litegrann. Resultatet blev en guldfisk, inspirerad av vår stora akvairestädning och -förnyelse igår kväll:

Egentligen talar väl bilden för sig själv, men... Kanske en lektion i emilska gör den ännu tydligare. Eller var det Andrea som kom på att det skulle heta yuppi? RAMP säger nog du, men våra barn kallar såna YUPPI!! (företeelsen finns knappast i plural, man kan ändå bara göra en yuppi i taget). Det handlar alltså om att ställa sig längst upp och så bara låta benen löpa. Emil gör normalt minst ett par om dagen; på väg till dagis finns ett stort hus med fina ramper; det brukar bli minst en på dit- och en på hemvägen.

Men Chilláns sannolikt bästa yuppi hittade vi igår, vid ingången till flickskolan "La Purísima" (=den jätterena, alltså den jätterena Maria, Jesu Moder, jo kyss du mig därbak...), där Andrea var med på en liten köruppvisning igår, och Emil och jag kom för att lyssna.